ingen empati
Han var så stolt. Han hade skrytit för alla han kände. Han tog på magen och så vidare. Jag är jätteglad för deras skull men kan man ha lite empati för oss. Vi misslyckades för mindre än 3 veckor sedan.
Fattar de inte att vi är ledsna??
Måste man HELA tiden påpeka. Jag blev så ledsen. Jag fattar inte hur man kan vara så empatilös. Jag förstår att de är jätteglada och allt men måste man HELA tiden prata om hur kul det ska bli att bli farfar???
Min man reagerade också och frågade hur jag mådde. Jag ville bara gå hem. Jag vill inte delta. Det var ju vi som skulle vara gravida och glada. Vi skulle få känna denna lycka.
När jag umgås med min svägerska är allt bara kul och jag känner genuin lycka för dem. Men hon visar empati och ger stöd.
Jag vill inte umgås med min mans familj nu för jag vet att allt kommer handla om denna bebis. Deras första barnbarn.
Vad ska jag göra????
Åhhh Fy vad jobbigt!!
Man blir ju helt knäckt av att sitta & lyssna på sådant! Jag kan själv bli irriterad på min egen mamma som fasen inte verkar fatta, hon kan sitta jätteglad och berätta om folk i släkten som ska ha barn, hur många som är gravida på hennes jobb... det är som om hon inte förstår att JAG VILL INTE HÖRA!! Precis som om jag VILL höra om folk som ska få bli lyckliga när jag själv inte kan bli det... Tröttsamt :(
Håll er borta från den släkt sidan ett tag, det kommer du må lite bättre av, sorgligt men sant!
http://ledsenihemlighet.blogg.se
Fy fan för såna svärföräldrar! Min svärmor är likadan, innan vi berättade kunde hon inte räkna ut själv eller fråga varför vi var så aviga mot nya barnabarnet (fast vi är 32 och 35 år och har varit ihop tre år och har köpt hus, allting är ju liksom upplagt för att skaffa barn). Allt bara kretsar kring hur fantastiskt det är att vara farmor. Som att vi inte kan inse det? Som att det är bristen på förståelse för hur underbart ett barn är som gör att man inte får barn.
Nä, usch!!!! Fy vad jag känner igen mig från det jag skrev på min blogg igår. Hur är det möjligt att människor i ens närhet kan ha en sån total brist på empati?!
Förstår verkligen att du bara ville därifrån. Verkligen för jävligt att det ska behöva vara på det sättet...
Är själv lite rädd att det kommer att bli liknande situationer för oss. Nu när svågern och hans tjej väntar barn. Jag tycker VÄLDIGT mycket om mina svärföräldrar och hoppas att empatin inte försvinner bara för att de ska bli farföräldrar...
Ta hand om dig!
KRAM
