Vilken djungel
Kommunen har godkänt att vi får köpa en bilbarnstol till ett av våra kontaktbarn. Hon är två år och väger 12 kilo. Vilken djungel det är att hitta en bra stol som passar henne och vår bil.
Vad ska man köpa? Vi vill inte lägga 5000kr på en ny stol. Vi har kollat på blocket, men vilka stolar är bra och vilka är dåliga? Har de hanterats korrekt? Har de krockat med den? m.m.
Helst vill jag köpa en stol i butik (då vet man vad man får). Men det är en djungel.
Hur vet man när stolen är bra för barnet? Jag blir galen! Jag förstår att småbarnsfamiljer blir knäppa! Jag blir galen av att hitta en bra stol! Någon som har några tips?
När man pratar om trollen
Livet är verkligen underligt. Några dagar efter jag skrev inlägget om hur man bemöter IVF människor med graviditet så kom det i vår familj.
Det som gör mig förbannad är att alla andra i familjen (ink. min man) har vetat i över en månad. De har inte vågat berätta för mig på grund av rädslan hur jag skulle reagera. Så tillslut fick min man berätta för mig.
Snacka om att jag kände mig kränkt. När den andra brodern väntade barn reagerade jag jättebra. Jag var glad för deras skull och visade inte att jag var ledsen. Så varför ska de behandla mig så här?
Jag känner mig sviken av de som jag trodde stod mig närmast. Jag har hela tiden visat min vänskap mot dem. Jag har följt med på husvisningar m.m. Jag umgicks en heldag med den blivande modern för mindre än 2 veckor sedan. Varför kunde hon inte ha berättat? Varför ska min man behöva ta smällen?
Jag är som sagt jätteglad för deras skull men jag är otroligt besviken på de sätt jag fick veta. Varför kunde de helt enkelt inte vara ärliga?
Igår fick jag veta att min mans andra bror väntar sitt första barn. Det är beräknat i september. Jag är så otroligt glad för deras skull men jag måste säga att jag är lite avundsjuk. Men jag är glad att de slipper gå igenom det vi går igenom.
Det som gör mig förbannad är att alla andra i familjen (ink. min man) har vetat i över en månad. De har inte vågat berätta för mig på grund av rädslan hur jag skulle reagera. Så tillslut fick min man berätta för mig.
Snacka om att jag kände mig kränkt. När den andra brodern väntade barn reagerade jag jättebra. Jag var glad för deras skull och visade inte att jag var ledsen. Så varför ska de behandla mig så här?
Jag känner mig sviken av de som jag trodde stod mig närmast. Jag har hela tiden visat min vänskap mot dem. Jag har följt med på husvisningar m.m. Jag umgicks en heldag med den blivande modern för mindre än 2 veckor sedan. Varför kunde hon inte ha berättat? Varför ska min man behöva ta smällen?
Jag är som sagt jätteglad för deras skull men jag är otroligt besviken på de sätt jag fick veta. Varför kunde de helt enkelt inte vara ärliga?
Möte med Kommunen
Igår vad det dags för vårt inskrivningsmöte med kommunen. Vi fick träffa våra socialsekreterare som ska genomföra vår hemutredning. De två kvinnorna var jätte trevliga och positiva.
Det man kan säga var att de tyckte det var mycket positivt att vi var öppna med släkt och vänner om vår adoption. Alla vet om att vi ska adoptera och de är mycket positiva till det. Även vår kontaktfamilj och socialsekreterare i det fallet vet om adoptionen.
Ända problemet: återigen min vikt! Jag blir så trött på allt tjat. Jag är överviktig, det vet vi alla, men hur ska det förstöra mina chanser av att bli mamma. Jag är inte extremt överviktig eller nåt.
Inför IVf behandlingen gick jag ned 12 kg. Men under det senaste året har jag genomgått 4 IVF behandlingar med hormoner, 2 gravidietet (som blev missfall). Detta har gjort att jag har gått upp dessa kilon igen. Men ingen fattar det! Ingen har förståelse för det! Så nu måste jag kämpa återigen med att gå ned dessa jävla kilon!
Jag är ingen sämre mamma för att jag har några extra kilon. Jag orkar leka och ta hand om mina kontaktbarn, men det spelar tydligen ingen roll. Att jag har en bra pedagogisk syn på uppväxt eller att jag är en konsekvent person spelar ingen roll, utan det som spelar roll är min VIKT!!
Det jag måste påpeka är att givarlandet(Polen) inte bryr sig om detta utan det är min hemkommun. Alltså, några jävla politiker och socialsekreterare som INTE vet vad vi har fått gå igenom för att komma hit. Jag skulle vilja se dem lyckas och misslyckats med allt vi har gjort och se hur bra de mår.
Hur som helst, det kanske låter som om jag är arg efter mötet, men det är jag inte. Jag kände en positiv stämning i rummet och jag tror detta kommer att gå vägen. Vi ska tillbaka om ungefär en månad för en halvdagsintervju med socialen. Då får vi se vad som frågas.
Någon som vet??
De gjorde nästan ett litet läxförhör på vad vi hade lärt oss på adoptionskursen. Vi fick förklara för våra tankar om varför vi har valt adoption. Vi gick också igenom tidsplanen för utredningen.
Det man kan säga var att de tyckte det var mycket positivt att vi var öppna med släkt och vänner om vår adoption. Alla vet om att vi ska adoptera och de är mycket positiva till det. Även vår kontaktfamilj och socialsekreterare i det fallet vet om adoptionen.
Ända problemet: återigen min vikt! Jag blir så trött på allt tjat. Jag är överviktig, det vet vi alla, men hur ska det förstöra mina chanser av att bli mamma. Jag är inte extremt överviktig eller nåt.
Inför IVf behandlingen gick jag ned 12 kg. Men under det senaste året har jag genomgått 4 IVF behandlingar med hormoner, 2 gravidietet (som blev missfall). Detta har gjort att jag har gått upp dessa kilon igen. Men ingen fattar det! Ingen har förståelse för det! Så nu måste jag kämpa återigen med att gå ned dessa jävla kilon!
Jag är ingen sämre mamma för att jag har några extra kilon. Jag orkar leka och ta hand om mina kontaktbarn, men det spelar tydligen ingen roll. Att jag har en bra pedagogisk syn på uppväxt eller att jag är en konsekvent person spelar ingen roll, utan det som spelar roll är min VIKT!!
Det jag måste påpeka är att givarlandet(Polen) inte bryr sig om detta utan det är min hemkommun. Alltså, några jävla politiker och socialsekreterare som INTE vet vad vi har fått gå igenom för att komma hit. Jag skulle vilja se dem lyckas och misslyckats med allt vi har gjort och se hur bra de mår.
Hur som helst, det kanske låter som om jag är arg efter mötet, men det är jag inte. Jag kände en positiv stämning i rummet och jag tror detta kommer att gå vägen. Vi ska tillbaka om ungefär en månad för en halvdagsintervju med socialen. Då får vi se vad som frågas.
Någon som vet??
