Livets gång
Skälet för att jag inte har uppdaterat bloggen på länge är precis som tidigare, jag har inte orkat. Sedan missfallet har jag gått och fortfarande går i en dimma. Jag mår dåligt. Jag kan inte komma över att vi förlorade ett barn. Jag hatar när folk säger "De blev så för det var fel på barnet" eller "det går bättre nästa gång". Fattar de inte att vi har förlorat ett barn!?! Jag vill bara lappa till dem och be dem fara och flyga. Har de ingen förståelse!?!
Vår relation är konstigt nog bättre idag, missfallet tvingade oss att växa ihop. Vi pratar mer med varandra om känslor. I helgen tog vi det stora beslutet att gå vidare med adoption. Jag ser detta som någon mycket positivt. Ett litet ljus i mörkret.
Jag pratade med kommunen idag och nu ska vi gå på föräldrakurs i februari och sedan blir det utredning. Jag har också kontaktat adoptionsförmedlingar och nu ska vi ställa oss i kö. Jag ser mycket positivt till detta. Detta tar bort min tanke och pressen från nästa IVF försök.
Så nu blir det både IVF och adoption. Konstigt nog hoppas jag mer på adoptionen. Är jag knäpp som tänker så?
Vi har tagit ett litet upphåll från IVF men nu i januari har jag lovat min man att vi ska göra nästa försök. Vi har betalt för 2 försök till. Mina läkare är positiva då de nu vet att vi kan bli gravida. Jag är rädd för precis det, att bli gravid. Under de föregående IVf försöken har jag varit rädd att misslyckas men nu är jag rädd för att lyckas och sedan förlora ännu ett barn. Jag vill så gärna ha barn, men jag orkar inte gå igenom samma sak en gång till. Jag vet att jag måste gå vidare, men det är så svårt. Rädslan är så stark. Min man har hanterat allt mycket bättre, men elakt sagt, så har han inte gått igenom det jag har. Han står vid sidan och han är inte den som går igenom allt det fysiska.
Vår relation är konstigt nog bättre idag, missfallet tvingade oss att växa ihop. Vi pratar mer med varandra om känslor. I helgen tog vi det stora beslutet att gå vidare med adoption. Jag ser detta som någon mycket positivt. Ett litet ljus i mörkret.
Jag pratade med kommunen idag och nu ska vi gå på föräldrakurs i februari och sedan blir det utredning. Jag har också kontaktat adoptionsförmedlingar och nu ska vi ställa oss i kö. Jag ser mycket positivt till detta. Detta tar bort min tanke och pressen från nästa IVF försök.
Så nu blir det både IVF och adoption. Konstigt nog hoppas jag mer på adoptionen. Är jag knäpp som tänker så?
