Livet rusar
Det var ett tag sedan det blev en uppdatering. Saken är den att det är inte så mycket som händer. Vi jobbar och sliter.
Vi har varit i kontakt med socialen och vi ska bli familjehem, alltså ta in ett barn på heltid. Vi har också skrivit in oss på Linnékliniken. Vi ska göra nästa försök i början av augusti. Så nu blir det en lugn sommar med resa till Mallorca. Skönt!!!!
Nya tag
Nu var det dags att ta nya tag. Visst är det svårt, man känner sig så lurad och besviken. Man vill lyckas. Alla som håller på med IVF vet hur det känns. Vi går på nålar och hoppas och längtar. Man ser människor runt om kring sig bli gravida vare sig de vill eller inte..man är avundsjuk.
Jag gick till jobbet som vanligt, då kom min chef in och sa att jag skulle få en uppsägningslapp i brevlådan på eftermiddagen...kan dagen bli bättre.....när jag kom hem låg brevet och väntade. Det låg också ett brev från CSN. De krävde 35 000kr tillbaka då min man inte skulle fått studiemedel när vi sålde vår lägenhet. De menar att vi skulle leva på de pengarna och inte sparat dem. Det var precis det vi behövde.
Jag vill bara glömma denna dag. Vi har låtit hela IVF diskussionen varit tills idag, söndag. Vi satte oss ned och diskuterade hur vi ska gå vidare. Vi har gjort våra 2 försök på RMC. Vi bestämde oss för att göra fler försök. Vi vill inte ge upp hoppet om ett barn. Vi sa att vi inte skulle använda RMC då vi känner att de inte ger den servicen vi vill ha. Vi har tidigare tittat på andra alternativ och idag bestämde vi oss för att använda Carl von Linné Kliniken i Uppsala. Vi ska ringa dem imorgon. Vi får behålla samma läkare i vår stad då han är knuten till den kliniken. Vi kommer att göra 3 försök till. Så nu ska vi ta extra jobb och sälja av saker för att samla ihop 45 000kr till.
Vi har också bestämt oss för att gå vidare med att bli familjehem. Vi har varit kontaktfamilj, men vi vill utveckla det till heltid. Ska prata med vår handläggare på soc imorgon.
Vi har också kollat upp adoption. Vad vi kunde läsa fick man inte ansöka om adoption när man gör IVF. Stämmer detta?? Även om vi lyckas med IVF vill vi ge vårt barn ett syskon och de vill vi göra genom adoption.
Som ni märker är vi på gång med nya andetag. Vi mår dåligt men vi ser en framtid. Varje litet andetag gör situationen lite bättre....
Min man och jag tog en liten paus efter beskedet i onsdags. Vi blev ledsna men vi hanterade det. Jag ringde till RMC och krävde att vi skulle få remiss till psykolog. Vi behöver hjälp att lösa hela vår situation. Vi måste få "venta" allt.
Jag gick till jobbet som vanligt, då kom min chef in och sa att jag skulle få en uppsägningslapp i brevlådan på eftermiddagen...kan dagen bli bättre.....när jag kom hem låg brevet och väntade. Det låg också ett brev från CSN. De krävde 35 000kr tillbaka då min man inte skulle fått studiemedel när vi sålde vår lägenhet. De menar att vi skulle leva på de pengarna och inte sparat dem. Det var precis det vi behövde.
Jag vill bara glömma denna dag. Vi har låtit hela IVF diskussionen varit tills idag, söndag. Vi satte oss ned och diskuterade hur vi ska gå vidare. Vi har gjort våra 2 försök på RMC. Vi bestämde oss för att göra fler försök. Vi vill inte ge upp hoppet om ett barn. Vi sa att vi inte skulle använda RMC då vi känner att de inte ger den servicen vi vill ha. Vi har tidigare tittat på andra alternativ och idag bestämde vi oss för att använda Carl von Linné Kliniken i Uppsala. Vi ska ringa dem imorgon. Vi får behålla samma läkare i vår stad då han är knuten till den kliniken. Vi kommer att göra 3 försök till. Så nu ska vi ta extra jobb och sälja av saker för att samla ihop 45 000kr till.
Vi har också bestämt oss för att gå vidare med att bli familjehem. Vi har varit kontaktfamilj, men vi vill utveckla det till heltid. Ska prata med vår handläggare på soc imorgon.
Vi har också kollat upp adoption. Vad vi kunde läsa fick man inte ansöka om adoption när man gör IVF. Stämmer detta?? Även om vi lyckas med IVF vill vi ge vårt barn ett syskon och de vill vi göra genom adoption.
Som ni märker är vi på gång med nya andetag. Vi mår dåligt men vi ser en framtid. Varje litet andetag gör situationen lite bättre....
suck....
negativt....
Ruvdag 11
Jag vill testa! Men dagarna går extremt långsamt. Jag har lovat mig själv och min man att vi INTE ska testa för tidigt.
Under hela detta försöket har jag varit positiv, vilket ni kanske märkt på denna blogg, men igår var det fruktansvärt. Min man jobbade natt så jag vaknade upp själv. Direkt när jag vaknade kände jag "det har inte funkat denna gång heller". Jag var så ledsen. Jag gick och tänkte på det och jag blev sämre och sämre. Vid 13.30 ringde min mamma. Stackars henne. Hon fick ta hela smällen för hur jag mådde. Jag öste ur mig saker och grät floder. Min mor försökte trösta mig, men det gick verkligen inte. ALLT var verkligen fel!
Min underbara man kom hem vid 14 och jag bara grät. Han vart helt förvånad och sedan ledsen över att jag kände så här. Min man tröstade mig och sedan sa att vi skulle ut och gå en promenad. Han ringde även min svägerska (hon som är gravid) och min svärbror. De kom och ut i skogen vi gick. Killarna sprang, medan vi tjejer gick en lugn promenad. Efter promenaden mådde jag verkligen bättre. Vi åkte även och köpte glass. MUMS!!
På kvällen mådde jag bra igen. Jag kände att allt skulle ordna sig. Mannen sa att om vi inte fixar det denna gång, så kommer vi någon gång att lyckas, Jag blev lugn.
I morse när jag vaknade mådde jag akut illa. Jag trodde först att jag fått matförgiftning. Efter en stund gick det bort, men jag tänkte inte mer på det. Det var först när min man kommenterade att min mage hade svällt ordentligt över natten och att brösten var större som jag började lägga ihop 2 och 2. Jag kanske är gravid??? Idag känns det som att jag kan vara det.
Återigen.....JAG VILL TESTA!!!
Så fantastiskt
Igår var jag med om en fantastisk upplevelse. Jag och min svärmor var på hundkurs. Vi går den tillsammans för att kunna starta kennel i framtiden. Hur som helst, damen som har hand om kursen, Pia är en trevlig kvinna. Jag har alltid sett henne som en hård och konkret människa. Med det menar jag att hon tror på vetenskap och inte det andliga.
Igår när vi kom till kursen, tittade hon lite konstigt på mig. Jag tänkte inte så mycket på det, men jag registerade hennes blick. Efter en timma var det dags för fika. Jag tog min hund och gick ut för att rasta henne. Pia kom ut och sa: "Du verkar annorlunda". Jag frågade vad hon menade. Pia berättade att hon sysslar med att känna människors energier. Jag var förvånad. Jag trodde inte det om henne.
Hon fortsatta och sa att hon såg att min energi hade ändrats och hon undrade om jag hade något i magen. HALLÅ CHOCK!!!! Hur visste hon det? Kan hon ha rätt? Gud vad coolt! Vilken gåva hon har om det stämmer.
Jag hoppas hon har rätt. Jag är övertygad om att jag är med barn och att jag väntar tvillingar. Jag vet inte varför, men min kropp säger det till mig. Det är en känsla jag har. Hoppas den är sann.
Helgen är förbi
Nu är man redan inne på ruvdag 4. Tiden går fort. Jag hinner knappt tänka på det. I torsdag och fredag var det vila som gällde. Äggen sattes som sagt in i torsdag. Denna gång fick vi lite mer information så som att man INTE får sova på magen och att ha lössittande byxor. Det tycker jag var VIKTIG information som jag hade velat ha detta redan förra gången.
Hur som helst, när jag ska sova i vanliga fall ligger jag ALLTID på magen, jag får ont i ryggen annars. Jag har sovit på rygg, dock resulterade det i att i Lördags vaknade jag upp med EXTREM ryggvärk. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte göra något utan att ligga stilla i sängen. Min underbara man tog väl hand om mig. Jag ringde till 1177 och de sa ta en panodil och försök ställa dig i varm dusch och använd värmedyna. Jag gjorde allt detta och på söndag var jag bättre. Jag hade lite ont i höften, men det var hanterbart.
Min man och jag passade på att åka och veckohandla och jag gick som en pansionär. Jag kände mig hur fånig som helst.
När det gäller gravid symtomer:
Illamående: check!
Ömmande bröst: check! (svullna bröstvårtor)
Ont i magen: Check! (känns lite som mensverk)
Jag känner på mig att vi kommer att lyckas. Jag är positiv!
Hur som helst, när jag ska sova i vanliga fall ligger jag ALLTID på magen, jag får ont i ryggen annars. Jag har sovit på rygg, dock resulterade det i att i Lördags vaknade jag upp med EXTREM ryggvärk. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte göra något utan att ligga stilla i sängen. Min underbara man tog väl hand om mig. Jag ringde till 1177 och de sa ta en panodil och försök ställa dig i varm dusch och använd värmedyna. Jag gjorde allt detta och på söndag var jag bättre. Jag hade lite ont i höften, men det var hanterbart.
Min man och jag passade på att åka och veckohandla och jag gick som en pansionär. Jag kände mig hur fånig som helst.
När det gäller gravid symtomer:
Illamående: check!
Ömmande bröst: check! (svullna bröstvårtor)
Ont i magen: Check! (känns lite som mensverk)
Jag känner på mig att vi kommer att lyckas. Jag är positiv!
Bebisarna är inne!
Klockan ett var det dags på RMC. Vi kom dit och visades in i ett väntrum. När vi satt där dök sju andra par upp. Det var tydligt att vi alla väntade på återsättning. Min man och jag tyckte det var lite komiskt. Det kändes som om man drev en fabrik och varorna skulle levereras.
Sedan var vi visade in ett bås där jag fick ta på mig de underbara sjukhuskläderna. Därefter var det bara att vänta. Jag fick inte gå på toa. Snacka om jobbigt. Vi hörde hur ett par efter de andra blev inkallade. Snart var det vår tur.
När vi låg i båset tittade Carola in, sjuksköterskan från äggplockningen. Hon jobbade inte för oss denna dag, men hon ville se hur jag mådde. Hon är fantastisk. Hon tog sin egen tid och hälsade på. Kan man alltid få en sådan sköterska???
Tillslut var det vår tur. Vi hade frågat om vi fick ta kort under återsättningen. Läkaren blev överraskad. Ingen annan hade någonsin frågat om det. Hon blev bara glad och sa absolut! Så nedan ser ni två bilder som är tagna. Den första syns katetern när den sätts in. Den andra bilden visar katetern längst ned och våra små bebisar överst, precis efter de har satts in. Det var helt fantastiskt! Vilken underbar känsla.
Jag är gravid! Nu ska de så hålla sig kvar!!
Vi träffade läkaren (samma som vid äggplockningen). Hon berättade att sju ägg hade blivit befruktade. Hon sa också att ett ägg var näst intill toppkvalitet. Hon trodde det skulle vara topp när det sattes in. Hon sa att de skulle sätta in ett extra ägg av kvaliteten under för säkerhets skull. Vi vart glada.
Sedan var vi visade in ett bås där jag fick ta på mig de underbara sjukhuskläderna. Därefter var det bara att vänta. Jag fick inte gå på toa. Snacka om jobbigt. Vi hörde hur ett par efter de andra blev inkallade. Snart var det vår tur.
När vi låg i båset tittade Carola in, sjuksköterskan från äggplockningen. Hon jobbade inte för oss denna dag, men hon ville se hur jag mådde. Hon är fantastisk. Hon tog sin egen tid och hälsade på. Kan man alltid få en sådan sköterska???
Tillslut var det vår tur. Vi hade frågat om vi fick ta kort under återsättningen. Läkaren blev överraskad. Ingen annan hade någonsin frågat om det. Hon blev bara glad och sa absolut! Så nedan ser ni två bilder som är tagna. Den första syns katetern när den sätts in. Den andra bilden visar katetern längst ned och våra små bebisar överst, precis efter de har satts in. Det var helt fantastiskt! Vilken underbar känsla.
Jag är gravid! Nu ska de så hålla sig kvar!!
Äggplockning
Nu är det gjort.
Klockan 5 ringde klockan igår morse. Vi gick upp, åt frukost....nja jag fick en flytande frukost bestående av saft och sedan var det en dusch.
På resan till RMC mådde jag jätte illa. Jag ville bara spy. Klockan 7.30 var vi i Linköping och skrev in oss. Sjuksköterskan som checkade in mig såg att jag mådde illa och hon frågade snällt om jag ville lägga mig ned. Jag tackade snällt nej. Jag fick en fin liten namnlapp runt handleden. Sedan fick vi gå till RMC avdelningen.
Där träffade vi en sjukskötare från labb. Han var jätte snäll. Han tog återigen våra personnummer och gav min man en kopp varav min man frågar om de har en större, för att det blir svårt att träffa något så litet. Killen blir lite röd och säger försynt "det är den största vi har". Jag höll på att dö av skratt, men snäll som jag var höll det inombords.
När min man blev visad till sitt rum fick jag gå in i vårt bås och byta om till de underbara, fina sjukhuskläderna. Jag kröp ned i sängen och vilade. Carola, vår sjuksköterska var helt underbar. Hon mindes oss från förra gången och hon frågade hur vi mådde.
När min man kom tillbaka var han jätte ledsen, ångesten hade blivit för stor och han hade inte lyckats få fram en bra mängd. Han började typ gråta och sa att det var bara att åka hem. Jag blev så ledsen för honom. All press ligger ju på honom.
Efter en stund av tröstande kom Carola och skulle sätta en infart i armen på mig. Självklart hade jag glömt min emlasalva så det vara bara att köra eu natural. Jag har jätte rädd, men Carola och min man stöttade mig och jag klarade på första försöket. Jag blev hur glad som helst. Jag lyckades överkomma den rädslan.
Vid 8.30 kom en labbkille in till oss och sa att de inte fann ett enda spermier i min mans prov. Jag såg hur min mans självförtroende sjönk till golvet. Killen från labb var så snäll. Han förstod att man kunde känna sig pressad. Han föreslog att min man provade en gång till och fungerade inte det kunde de använda det som var redan fruset. Min man gick med på att försöka igen och iväg han gick.
Undertiden min man var iväg kom läkaren och pratade med mig. Detta var en helt ny läkare för mig. Jag hade aldrig träffat henne innan. Hon var jätte trevlig och var intresserad av att prata med mig. Det är inte ofta man träffar en läkare med "bedside manner". Jag berättade att jag hade fått en ångestattack förra gången. Hon lyssnade och sa att hon skulle ta det lugnt under plockningen.
När läkaren gick kom Carola in och gav mig Stensolid, ett lugnande medel. Jag tog det, men kände inte så mycket. Efter en stund kom min man tillbaka. Denna gången hade han fått ut ännu mindre. Han var knäckt.
Vid 9.30 kom Carola in och sa att vi skulle gå in i salen. Min man tog på sig sin dräkt och in vi gick. Väl därinne träffade jag de sjuksköterskor vi hade förra gången. De är hur snälla som helst. Jag la mig i stolen och de började göra rent. Jag var lite spänd, men ändå lugn.
När jag låg där inne kom de in från labb och berättade att min mans andra prov var mycket bra. Han hade lyckats! Han blev glad och man såg honom sträcka lite extra på sig. Läkarna var också glada och sa "grattis" till honom.
Läkaren var jätte gullig. Hon var lugn och hela tiden kontrollerade att jag mådde bra. Jag fick massa morfin och så började de. Jag grät men min man och Carola lyckades få mig fokusera på min andning. Det gjorde inte alls lika inte denna gång. Jag lyckades ta mig igenom det med underbar coaching.
Sedan var det tillbaka till vårt bås där jag sedan sov i en halv timma. Därefter var det dags att äta underbara knäckemackor. MUMS!!!
Vid ett var det dags att åka hem. Min man körde hem och vi stannade på vägen hem på McDonalds. Jag hade inte alls ont. Det kändes ingenting. Väl hemma vilade jag och sov i några timmar. På kvällen kom smärtan. Den var olidlig. Smärtstillandet hade släppt. Jag tog fler panodil och sedan sov hela natten.
Idag är jag tillbaka på jobbet, trots att jag borde vara hemma då jag är dåsig och lite medtagen från igår.
Imorgon ska vi tillbaka och sätta in äggen. Vi fick ut 13 ägg denna gången också, vi får se om något är i toppkvalitet.
Klockan 5 ringde klockan igår morse. Vi gick upp, åt frukost....nja jag fick en flytande frukost bestående av saft och sedan var det en dusch.
På resan till RMC mådde jag jätte illa. Jag ville bara spy. Klockan 7.30 var vi i Linköping och skrev in oss. Sjuksköterskan som checkade in mig såg att jag mådde illa och hon frågade snällt om jag ville lägga mig ned. Jag tackade snällt nej. Jag fick en fin liten namnlapp runt handleden. Sedan fick vi gå till RMC avdelningen.
Där träffade vi en sjukskötare från labb. Han var jätte snäll. Han tog återigen våra personnummer och gav min man en kopp varav min man frågar om de har en större, för att det blir svårt att träffa något så litet. Killen blir lite röd och säger försynt "det är den största vi har". Jag höll på att dö av skratt, men snäll som jag var höll det inombords.
När min man blev visad till sitt rum fick jag gå in i vårt bås och byta om till de underbara, fina sjukhuskläderna. Jag kröp ned i sängen och vilade. Carola, vår sjuksköterska var helt underbar. Hon mindes oss från förra gången och hon frågade hur vi mådde.
När min man kom tillbaka var han jätte ledsen, ångesten hade blivit för stor och han hade inte lyckats få fram en bra mängd. Han började typ gråta och sa att det var bara att åka hem. Jag blev så ledsen för honom. All press ligger ju på honom.
Efter en stund av tröstande kom Carola och skulle sätta en infart i armen på mig. Självklart hade jag glömt min emlasalva så det vara bara att köra eu natural. Jag har jätte rädd, men Carola och min man stöttade mig och jag klarade på första försöket. Jag blev hur glad som helst. Jag lyckades överkomma den rädslan.
Vid 8.30 kom en labbkille in till oss och sa att de inte fann ett enda spermier i min mans prov. Jag såg hur min mans självförtroende sjönk till golvet. Killen från labb var så snäll. Han förstod att man kunde känna sig pressad. Han föreslog att min man provade en gång till och fungerade inte det kunde de använda det som var redan fruset. Min man gick med på att försöka igen och iväg han gick.
Undertiden min man var iväg kom läkaren och pratade med mig. Detta var en helt ny läkare för mig. Jag hade aldrig träffat henne innan. Hon var jätte trevlig och var intresserad av att prata med mig. Det är inte ofta man träffar en läkare med "bedside manner". Jag berättade att jag hade fått en ångestattack förra gången. Hon lyssnade och sa att hon skulle ta det lugnt under plockningen.
När läkaren gick kom Carola in och gav mig Stensolid, ett lugnande medel. Jag tog det, men kände inte så mycket. Efter en stund kom min man tillbaka. Denna gången hade han fått ut ännu mindre. Han var knäckt.
Vid 9.30 kom Carola in och sa att vi skulle gå in i salen. Min man tog på sig sin dräkt och in vi gick. Väl därinne träffade jag de sjuksköterskor vi hade förra gången. De är hur snälla som helst. Jag la mig i stolen och de började göra rent. Jag var lite spänd, men ändå lugn.
När jag låg där inne kom de in från labb och berättade att min mans andra prov var mycket bra. Han hade lyckats! Han blev glad och man såg honom sträcka lite extra på sig. Läkarna var också glada och sa "grattis" till honom.
Läkaren var jätte gullig. Hon var lugn och hela tiden kontrollerade att jag mådde bra. Jag fick massa morfin och så började de. Jag grät men min man och Carola lyckades få mig fokusera på min andning. Det gjorde inte alls lika inte denna gång. Jag lyckades ta mig igenom det med underbar coaching.
Sedan var det tillbaka till vårt bås där jag sedan sov i en halv timma. Därefter var det dags att äta underbara knäckemackor. MUMS!!!
Vid ett var det dags att åka hem. Min man körde hem och vi stannade på vägen hem på McDonalds. Jag hade inte alls ont. Det kändes ingenting. Väl hemma vilade jag och sov i några timmar. På kvällen kom smärtan. Den var olidlig. Smärtstillandet hade släppt. Jag tog fler panodil och sedan sov hela natten.
Idag är jag tillbaka på jobbet, trots att jag borde vara hemma då jag är dåsig och lite medtagen från igår.
Imorgon ska vi tillbaka och sätta in äggen. Vi fick ut 13 ägg denna gången också, vi får se om något är i toppkvalitet.
Ägglossning
Nu är pregnylsprutan tagen. 10 000 enheter. Jag vet att det låter mycket, men det är typ ingenting. Idag har jag mått kanon. Dock mådde jag väldigt dåligt igår. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen. Jag hade så ont i magen. Dock lyckades jag att komma upp på eftermiddagen, men då mådde jag så illa. Jag kände hur det gick upp och ned i halsen.
På Tisdag är det dags för äggplockning (jag känner mig som en höna). Vi ska vara på RMC vid 7.30. Min man ska lämna "varorna" där för att få dem så färska som möjligt :)
Jag återkommer om hur dagen var...
