IVF- resan till ett barn

Jag och min man bestämde oss att vi skulle försöka få barn för 3 år sedan. Vi trodde precis som alla andra att det skulle vara enkelt och självklart. Vi slutade med alla preventivmedel och körde igång ;)

Vi kände nästan direkt att något var fel. Jag kan inte beskriva det, det kändes bara i magen. Vi kontaktade min gynekolog och pratade om detta. Hon var helt fantastisk och sa "känner ni så här ska vi kolla upp det. Era känslor är viktiga". Vi fick lämna blodprov, spermaprov och göra ultraljud. Jag fick lämna blod 1 ggr i veckan i 4 veckor för att se hela min period.

Gynekologen fann inga fel på mig. Jag var helt ok med en perfekt cykel. Mer undersökningar gjordes och de fann att min mans spermier var dåliga.

Vi fick beskedet om att vi inte kunde få barn den naturliga vägen, veckan innan vårt bröllop. Vi båda kända, vad har vi gjort för att förtjäna detta?

Gynekologen skickade iväg en remiss till Linköping i juni 2008. Månaderna gick och tillslut fick vi en tid till RMC den 4 november 2008. Vi kom dit och fick träffa läkaren. De gick igenom vad som skulle hända och de gav oss en möjlighet att fråga de vi ville. De kommenterade också på min vikt. Jag är 176 och vägde då 102 kg. DE sa att jag var tvungen att gå ned i vikt för att få göra behandlingen. De gav ingen mer hjälp med t.ex. dietist eller annat.

De sa också att de ville skicka min man till Urologen för att kolla hans kulor.

Sagt och gjort så gick vi ifrån RMC med en remiss till urologen. Januari 2008 kom och inget hört från urologen så vi ringer till dem och de har inte ens fått remissen. Vi ringer upp RMC och då fick vi svaret att läkaren hade ångrat sig och att de bara väntade på att jag skulle gå ned i vikt (bra att de säger detta till oss!)

Jag börjar då hårdbanta och jag gick ned 12kg på en månad. Jag ringer RMC den 27 januari och säger att jag hade gått ned. Då kom nästa slag, läkaren hade ångrat sig igen och skickat en remiss till urologen. Så nu var det bara att vänta igen....suck!

Depression

Vid det här laget var jag väldigt deprimerad och mådde dåligt. Jag hade kämpat med att gå ned fort i vikt för att få göra behandlingen och nu blev den ändå inte av. Det gick till en punkt att jag behövde söka upp psykologisk hjälp (detta har inte RMC erbjudit, då de borde pga. detta är en livskris). Jag satte mig ned och formulerade ett brev till Linköpings sjukhus. Jag ville att de skulle veta hur man behandlades på RMS.

"I augusti 2008 skickade vår läkare i Norrköping en remiss till RMC i Linköping då vi inte kan få barn naturligt. Vi fick då en tid den 4 November. Vi detta möte bestämdes det att jag skulle gå ner i vikt och att min man skulle få en remiss till Urulogen i Norrköping.
Julen gick och den 7 januari ringde vi till Urulogen då vi inte hade fått någon tid. De svarade då att de inte hade fått den. Varav vi ringde till RMC och fick svaret att vår läkare hade pratat med urulogen och de hade gemensamt bestämt att vi inte skulle till urulogen för vårt problem var inget de skulle kunna fixa.
Vi blev då uppsatta hos RMC igen och jag fick order om att gå ner i vikt innan vi fick komma. 
Den 9 feb. ringde jag och berättade att jag hade gått ner vikten och sköterskan sa då: "bra, då får ni komma på behandling i mars". Vi blev så glada att vi äntligen skulle få börja. Men ingenting hände, vi fick ingen tid.
Så igår 2 mars ringde jag till RMC och vi fick till svar att ännu en remiss har skickats till urulogen (den 27 januari) så vi fick ringa dem och fråga.
Totallt förvirrade ringde vi och urologen svara att de hade fått remissen den 9 feb och läkaren där hade lågprioriterat det. Så en tid innom 3 månader var svårt. Damen i telefonen var hur snäll som helst(den första som varit det) och hon kunde inte göra mer än att ringa vid återbud. 
Vi ringde då upp RMC igen för att få svar. Sedan Nov. har vi inte fått veta ett dugg. Vi har bollats fram och tillbaka mellan olika enheter utan att vi har vetat något. Vi frågade om telefontid med vår läkare, vilket vi inte kunde få då hon arbetade i motala i 2 veckor framåt. 

Så min fruåga är: Hur ska vi gå vidare, vi sitter här helt ovisa och ledsna. Nått har gått fel, vi får inga svar och är RMC jobb att knäcka människor har det verkligen lyckats. Vi mår jättedåligt. Vi hade det jobbigt innan, men nu är det olidligt. 

Vad är våra rättigheter????"

Det svar vi fick var att RMC ringer upp och vill typ förklara på ett taskigt sätt. Detta hjälpte inte alls. Hela den här processen ledde till att vi lade ned allt och vi tog en brake mentalt.

Vi fick en remiss till urologen i mars. Vi kom dit och blev bemöta på ett sånt varmt och professionellt sätt. Läkaren tog tid och pratade med oss och han verkligen lyssnade. Läkaren sa att han ville operera min man. Den 25 maj 2008 fick min man en remiss till operation av åderbråck i pungen. Han genomgick operationen smärtfritt och dagen efter var hans som normalt.

Min man fick lämna nytt spermier i slutet på augusti på RMC. Damen där inne på labb var helt underbar. Hon var trevlig och positiv (varför gömmer de de trevliga människorna inne på labb?). Den 21 oktober 2009 fick vi tid på RMC. Vi kom dit och fick träffa läkaren. Min mans spermieprov hade inte förbättras och vi fick det slutgiltiga beskedet att vi skulle göra IVF. Vi gick igenom alla mediciner och självklart fick vi veta att vi var tvugna att vänta på grund av att de hade stängt över jul....suck!!!

Den 25 december påbörjade jag medicinen. Jag började ta suprecur i nässpray. Det skulle tas kl 6 på morgonen, 2 på dan och 10 på kvällen. Det var viktigt att det var exakt på tiden. Jag sprayade en gång i varje näsborre.

Den 7 januari 2010 skulle jag till läkaren och lämna blodprov, dock hade jag inte fått min mens så detta fick skjutas upp. Slutligen den 11 januari fick jag åka till läkaren för blodprov. På den 12 januari hade jag ett ultraljud. Allt så ok ut så det var dags för sprutorna.

Jag är extremt rädd för nålar. Så detta var jobbigt för mig. Jag skulle börja ta sprutor av puregon en gång om dagen i magen. Jag skulle ta 100 enheter. Min man får ge mig sprutorna. Igår klarade jag att sätta sprutan i mig själv, JIPPI!!!

Så här är vi nu. Idag var jag hos läkaren och lämnade blodprov. Sprutorna blir lättare för varje gång. Imorgon är det dags för ännu ett ultraljud. Läkarna beräknar att plocka äggen nästa vecka.