Vårt mirakel är här!
Den 26 Oktober klockan 16.19 kom vår lilla prinsessa Savannah. Hon vägde 3995 gram och var 51 cm lång. En helt perfekt och underbar bebis.
Vi njuter av att vara föräldrar, vilket vi trodde att vi inte skulle få uppleva. Vi lever verkligen med ett mirakel.
Det tog 6 ICSI försök, 1 FET, 2 missfall innan hon kom. Vi fick kämpa i 5 år men nu är vår värld perfekt.
Ett karusellår
Jag är medveten om att jag inte har uppdaterat bloggen på nästan ett år. Det är flera olika anledningar för det. Sista gången jag skrev berättade jag att vi hade bestämt oss för att gå vidare med adoptionen och lägga allt som hette IVF bakom oss.
Det jag inte sa då var att vi hade ett FET kvar av dem vi betalade för. Sagt och gjort vi bestämde oss för att göra ett sista försök med FET i augusti. Vi åkte upp till Uppsala och satte in ett ägg. Tyvärr som flera gånger innan lyckades vi inte denna gång heller. Vi hade då gjort 5 IVF försök och 1 FET. Nu räckte det!
Jag orkade verkligen INTE mer. Jag var helt slut! 2 år av konstant hormontillförsel och missfall.Jag ville gå vidare i livet. Sagt och gjort, samma månad gick vår adoptionsansökan igenom hos kommunen. Vi tog beslutet att inte göra fler IVF och satsa på adoptionen. Det var tydligt vår lott i livet, vilket vi vad glada för. Vi skickade in vår ansökan till Barn framför allt och vi var äntligen igång!
Då kom nästa bomb. Vi upptäckte en vattenskada i de hus vi hyrde. Vi fick då veta att den vattenskada var det som hade gjort min man sjuk i nästan över ett år. Bolaget sa att de skulle akutrenovera, men hände det NEJ! Vi fick lite panik och började leta hus. Som tur var hittade vi vårt drömhus. Vi lade ett bud på utgångspriset och vi fick det! Snacka om att vi var chockade.
Vi köpte huset och flyttade in i december. Problemet med det hela var att handpenningen på huset var adoptionspengarna. Så vi fick ringa adoptionsbyrån i oktober och meddela att vi var tvungna att vänta med adoptionen. Det tråkiga var att damen sa: "men det har ju blivit er tur nu i kön" Suck och pust!
Några veckor till gick och vi fick ett samtal. Det var Linnékliniken i Uppsala. De ville prata med oss om IVF behandlingarna. Hade vi några frågor eller tankar. Vi meddelade att vi var klara med IVF och då sa läkaren att "ni har bara haft ren otur...gör ett försök till" Snacka om att sätta tankar i skallen.
Maken och jag fick återigen ta de jobbiga samtalen om hur vi skulle leva vårt liv. Vi hade verken orken, tiden eller pengarna för fler IVF. Vi diskuterade i flera veckor fram och tillbaka hur vi skulle göra. Mina föräldrar fick nys om vadvi pratade om och erbjöd sig betala IVF om vi ville göra ett försök till. Men ville jag det????
Julen närmade sig och ännu ett syskonbarn föddes (makens bror fick barn) och vi kände längtan efter ett eget barn. Så vi tog beslutet att höra ETT försök till. På nyårsafton började jag ta medicinen den 30 januari var det utplockning.
Denna gång blev jag överstimmulerad, trots att det var samma styrka som gångerna innan. Jag blev jätte sjuk och kräktes i mängder. Läkarna sa att om vi blev gravida var det så här min kropp skulle reagera. Min tanke var att visst ja, lyckas.....tror inte det. Den 1 feb satte vi in ett ägg.
De två veckorna gick fort då jag trodde inte vi skulle lyckas. Detta var precis som de andra gångerna. Fredagen den 17 feb var det dags att ta testet. Jag tänkte för mig själv att varför ens ta det. Vi har ju inte lyckats. Tog testet och chockad blev jag när det kom 2 streck. Jag var gravid!
Första tanken var...jaha, då slutar väl detta också i missfall. Jag pratade med maken och vi bestämde för att hålla detta för oss själva. Dagarna gick LÅNGSAMT och jag blev allt mer sjuk av illamående. Den 6 mars skulle vi på ultraljud för att hjärtat slog. Vid det lagret spydde jag konstant. Hos läkaren satt jag med en hundbajspåse (perfekt att spy i). Läkaren startade maskinen och började titta.
Vi var helt tysta. Skulle det bli som den andra gången när inget hjärtslag fanns. Men vi fick se ett hjärtslag. Allt var ok. Jag fick medicin utskriven för illamåendet och jag blev sjukskriven från jobbet.
I 2 veckor frammåt låg jag hemma och spydde konstant. Fick inte behålla något. Tillslut blev jag tvungen att åka in till sjukhuset och bli inlagd. Två dagar av dropp och jag blev en helt ny människa. Jag kunde äta mat igen!
Jag fick vara sjukskriven några veckor till och den 3 april var det dags för inskrivning och däörefter den 12 april var det dags för KUB test. Vi var så nervösa, tänk om något var fel med barnet. Barnmorskan kollade och konstaterade att vår graviditet var av låg risk. Suck och pust så skönt!
I skrivande stund är vi inne i vecka 14 och är äntligen tillbaka på jobbet (andra dagen idag). Jag spyr kanske 2 ggr om dagen nu så jag kan leva med det. Bebis mår bra och lever loppan.
2012 verkar vara året för barn i min krets.
I Juni ska bästa vänninan ha bebis.
Min mans kunsin ska ha barn i augusti.
Min bror ska bli far för första gången den 11 september.
Min andra bästa kompis ska ha barn den 16 oktober.
VI SKA BLI FÖRÄLDRAR DEN 21 OKTOBER!!!!
Med tanke på allt detta, känner vi nu att vi inte behöver vara annonyma. Så därför:
Låt oss presentera oss själva. Vi heter Caroline och Kristian. Vi bor i Svärtinge, utanför Norrköping. Vi är stolta föräldrar till en liten tollare som har funnits i våra liv hela denna jobbiga resa. Vi jobbar som lärare resp. behandlingspedagog. Vi har varit gifta sedan 5 juli 2008. Vi har försökt i 5 år att bli föräldrar och nu äntligen har vi lyckats.
Adoptionsprocessens långa resa
Processen har varit lång med intervjuer och hembesök men i onsdags sa socialarbetarna att de kommer att lägga ett positivt besked till socialnämnden. Detta betyder att vi kan ha vårt medgivande i september!!!
BFA har också tagit bort väntelistan i Sverige till Polen, vilket betyder om vi har tur, att vi kan ha en bebis om ett år från september :))
Vi kan inte fatta hur snabbt vissa delar går och andra går så extremt långsamma.
Vi skulle boka in hälsokollen nu och en väldigt oförskämd tant på vårdcentralen sa "ni kan inte tro att ni ska få göra sånt på sommaren" precis som att vi var dumma i huvudet! Jag blev så arg ch la på luren.
Min man ska ringa på måndag och prata med en annan person på centralen och hoppas att det går bättre. Själva undersökningen tar 5 minuter. Har de inte tid med det?!?
Vi känner återigen en glädje. Vi vet att vi kommer att få ett barn snart!!
Ännu en gång var det över
Självklart kom en blödning idag och gravtestet visar nu negativt. Suck och pust! Livet suger verkligen ibland!
Ångestfylld vardag igen
Då är man åter igen i samma situation. Är gravid igen och jag närmar mig med stormsteg veckan då de andra graviditeterna har gått fel. Jag har extrem ångest.
Jag vet inte hur jag ska orka detta en tredje gång. Alla runt mig säger till mig att slappna av för stressen kan öka chansen för missfall. Men hur kan jag minska min oro? Jag är i konstant panik. Det är de enda jag tänker på hela dagarna.
Jag äter babayklistret, men man vet ju aldrig om de hjälper......HJÄLP, PANIK, ÅNGEST!!
Så fort jag känner minsta lilla i magen får jag panik. När jag känner nåt i trosorna tror jag att jag ska dö. Jag vill ha detta barn så mycket, men min ångest gör det extremt svårt att njuta.
Jag vet inte hur jag ska orka detta en tredje gång. Alla runt mig säger till mig att slappna av för stressen kan öka chansen för missfall. Men hur kan jag minska min oro? Jag är i konstant panik. Det är de enda jag tänker på hela dagarna.
Jag äter babayklistret, men man vet ju aldrig om de hjälper......HJÄLP, PANIK, ÅNGEST!!
Vilken djungel
Kommunen har godkänt att vi får köpa en bilbarnstol till ett av våra kontaktbarn. Hon är två år och väger 12 kilo. Vilken djungel det är att hitta en bra stol som passar henne och vår bil.
Vad ska man köpa? Vi vill inte lägga 5000kr på en ny stol. Vi har kollat på blocket, men vilka stolar är bra och vilka är dåliga? Har de hanterats korrekt? Har de krockat med den? m.m.
Helst vill jag köpa en stol i butik (då vet man vad man får). Men det är en djungel.
Hur vet man när stolen är bra för barnet? Jag blir galen! Jag förstår att småbarnsfamiljer blir knäppa! Jag blir galen av att hitta en bra stol! Någon som har några tips?
När man pratar om trollen
Livet är verkligen underligt. Några dagar efter jag skrev inlägget om hur man bemöter IVF människor med graviditet så kom det i vår familj.
Det som gör mig förbannad är att alla andra i familjen (ink. min man) har vetat i över en månad. De har inte vågat berätta för mig på grund av rädslan hur jag skulle reagera. Så tillslut fick min man berätta för mig.
Snacka om att jag kände mig kränkt. När den andra brodern väntade barn reagerade jag jättebra. Jag var glad för deras skull och visade inte att jag var ledsen. Så varför ska de behandla mig så här?
Jag känner mig sviken av de som jag trodde stod mig närmast. Jag har hela tiden visat min vänskap mot dem. Jag har följt med på husvisningar m.m. Jag umgicks en heldag med den blivande modern för mindre än 2 veckor sedan. Varför kunde hon inte ha berättat? Varför ska min man behöva ta smällen?
Jag är som sagt jätteglad för deras skull men jag är otroligt besviken på de sätt jag fick veta. Varför kunde de helt enkelt inte vara ärliga?
Igår fick jag veta att min mans andra bror väntar sitt första barn. Det är beräknat i september. Jag är så otroligt glad för deras skull men jag måste säga att jag är lite avundsjuk. Men jag är glad att de slipper gå igenom det vi går igenom.
Det som gör mig förbannad är att alla andra i familjen (ink. min man) har vetat i över en månad. De har inte vågat berätta för mig på grund av rädslan hur jag skulle reagera. Så tillslut fick min man berätta för mig.
Snacka om att jag kände mig kränkt. När den andra brodern väntade barn reagerade jag jättebra. Jag var glad för deras skull och visade inte att jag var ledsen. Så varför ska de behandla mig så här?
Jag känner mig sviken av de som jag trodde stod mig närmast. Jag har hela tiden visat min vänskap mot dem. Jag har följt med på husvisningar m.m. Jag umgicks en heldag med den blivande modern för mindre än 2 veckor sedan. Varför kunde hon inte ha berättat? Varför ska min man behöva ta smällen?
Jag är som sagt jätteglad för deras skull men jag är otroligt besviken på de sätt jag fick veta. Varför kunde de helt enkelt inte vara ärliga?
Möte med Kommunen
Igår vad det dags för vårt inskrivningsmöte med kommunen. Vi fick träffa våra socialsekreterare som ska genomföra vår hemutredning. De två kvinnorna var jätte trevliga och positiva.
Det man kan säga var att de tyckte det var mycket positivt att vi var öppna med släkt och vänner om vår adoption. Alla vet om att vi ska adoptera och de är mycket positiva till det. Även vår kontaktfamilj och socialsekreterare i det fallet vet om adoptionen.
Ända problemet: återigen min vikt! Jag blir så trött på allt tjat. Jag är överviktig, det vet vi alla, men hur ska det förstöra mina chanser av att bli mamma. Jag är inte extremt överviktig eller nåt.
Inför IVf behandlingen gick jag ned 12 kg. Men under det senaste året har jag genomgått 4 IVF behandlingar med hormoner, 2 gravidietet (som blev missfall). Detta har gjort att jag har gått upp dessa kilon igen. Men ingen fattar det! Ingen har förståelse för det! Så nu måste jag kämpa återigen med att gå ned dessa jävla kilon!
Jag är ingen sämre mamma för att jag har några extra kilon. Jag orkar leka och ta hand om mina kontaktbarn, men det spelar tydligen ingen roll. Att jag har en bra pedagogisk syn på uppväxt eller att jag är en konsekvent person spelar ingen roll, utan det som spelar roll är min VIKT!!
Det jag måste påpeka är att givarlandet(Polen) inte bryr sig om detta utan det är min hemkommun. Alltså, några jävla politiker och socialsekreterare som INTE vet vad vi har fått gå igenom för att komma hit. Jag skulle vilja se dem lyckas och misslyckats med allt vi har gjort och se hur bra de mår.
Hur som helst, det kanske låter som om jag är arg efter mötet, men det är jag inte. Jag kände en positiv stämning i rummet och jag tror detta kommer att gå vägen. Vi ska tillbaka om ungefär en månad för en halvdagsintervju med socialen. Då får vi se vad som frågas.
Någon som vet??
De gjorde nästan ett litet läxförhör på vad vi hade lärt oss på adoptionskursen. Vi fick förklara för våra tankar om varför vi har valt adoption. Vi gick också igenom tidsplanen för utredningen.
Det man kan säga var att de tyckte det var mycket positivt att vi var öppna med släkt och vänner om vår adoption. Alla vet om att vi ska adoptera och de är mycket positiva till det. Även vår kontaktfamilj och socialsekreterare i det fallet vet om adoptionen.
Ända problemet: återigen min vikt! Jag blir så trött på allt tjat. Jag är överviktig, det vet vi alla, men hur ska det förstöra mina chanser av att bli mamma. Jag är inte extremt överviktig eller nåt.
Inför IVf behandlingen gick jag ned 12 kg. Men under det senaste året har jag genomgått 4 IVF behandlingar med hormoner, 2 gravidietet (som blev missfall). Detta har gjort att jag har gått upp dessa kilon igen. Men ingen fattar det! Ingen har förståelse för det! Så nu måste jag kämpa återigen med att gå ned dessa jävla kilon!
Jag är ingen sämre mamma för att jag har några extra kilon. Jag orkar leka och ta hand om mina kontaktbarn, men det spelar tydligen ingen roll. Att jag har en bra pedagogisk syn på uppväxt eller att jag är en konsekvent person spelar ingen roll, utan det som spelar roll är min VIKT!!
Det jag måste påpeka är att givarlandet(Polen) inte bryr sig om detta utan det är min hemkommun. Alltså, några jävla politiker och socialsekreterare som INTE vet vad vi har fått gå igenom för att komma hit. Jag skulle vilja se dem lyckas och misslyckats med allt vi har gjort och se hur bra de mår.
Hur som helst, det kanske låter som om jag är arg efter mötet, men det är jag inte. Jag kände en positiv stämning i rummet och jag tror detta kommer att gå vägen. Vi ska tillbaka om ungefär en månad för en halvdagsintervju med socialen. Då får vi se vad som frågas.
Någon som vet??
Vad säger man?
Jag har ofta fått kommentarerna: "Vad ska jag säga?" "Vad ska jag göra" av nära och kära. De vet inte hur de ska ställa sig till vår problematik. Ja, vad säger man?
De tips jag kan ge är: var ärlig. Säg att du vet inte vad du ska säga och LYSSNA på oss. Vi har bra dagar och dåliga dagar precis som alla andra. Dock är våra dåliga dagar extremt dåliga. Det stöd vi behöver är inte peppande kommentarer utan vi behöver bara någon som lyssnar.
Malin la ett inlägg på bloggen som jag ville kommentera:
När min svägerska kom och sa att hon var gravid blev jag ledsen och grät för min egen skull men denna lilla ängel som kom är helt fantastisk. Jag är hans faster och jag kan inte vara gladare för deras skull. Visst var jag avundsjuk när hennes mage växte och när bebisen föddes men det var något jag fick bearbeta. Min svägerska har varit ett stort stöd för mig. Hon har lyssnat och varit respektfull med hennes graviditet.
Självklart var de lyckliga för sin graviditet, men när de var med oss pratade vi om massa annat, inte bara graviditeten.
Jag kan inte säga att alla är lika förstående. Det finns alltid okänsliga och respektlösa människor. Bli INTE en av dem. Lyssna på dem som går igenom detta och bli ett stöd och inte ett hinder.
Jag har full förståelse av att andra inte har en aning av vad vi går igenom och att det är extremt svårt för dem att prata med oss.
De tips jag kan ge är: var ärlig. Säg att du vet inte vad du ska säga och LYSSNA på oss. Vi har bra dagar och dåliga dagar precis som alla andra. Dock är våra dåliga dagar extremt dåliga. Det stöd vi behöver är inte peppande kommentarer utan vi behöver bara någon som lyssnar.
Malin la ett inlägg på bloggen som jag ville kommentera:
"Min storasyster o hennes man går igenom denna resan...hennes gubbe har också dåliga spermier o de är i start groparna för att göra IVF. jag vet inte hur jag ska hantera detta då det verkligen är en livskris för min syster. jag vet inte vad jag ska säga, göra eller hur jag ska kunna stötta på bästa sätt... nu fundera jag o min sambo på att försöka skaffa barn men våga inte riktigt fullt ut då jag tycker det är lite som ett "knytnäveslag" i ansiktet om vi skulle lyckas..."
Till Malin: Om du och din sambo pratar om att skaffa barn, prata och var ärlig med din syster. Hon kanske tycker det är extremt ledsamt i början men sedan kommer hon kanske kunna bli glad för er skull. Tro mig när jag säger att man önskar verkligen inte ofrivillig barnlöshet på någon.
När min svägerska kom och sa att hon var gravid blev jag ledsen och grät för min egen skull men denna lilla ängel som kom är helt fantastisk. Jag är hans faster och jag kan inte vara gladare för deras skull. Visst var jag avundsjuk när hennes mage växte och när bebisen föddes men det var något jag fick bearbeta. Min svägerska har varit ett stort stöd för mig. Hon har lyssnat och varit respektfull med hennes graviditet.
Självklart var de lyckliga för sin graviditet, men när de var med oss pratade vi om massa annat, inte bara graviditeten.
Jag kan inte säga att alla är lika förstående. Det finns alltid okänsliga och respektlösa människor. Bli INTE en av dem. Lyssna på dem som går igenom detta och bli ett stöd och inte ett hinder.
Adoption
Nu är jag tillbaka med ny energi. Det har hänt mycket sen sista inlägget. Tyvärr fick vi uppleva min mardröm. Vi blev gravida igen vid IVF föröket i januari, men de slutade också med missfall. Denna gång i vecka 6.
Jag har mått dåligt, men fått otroligt stöd från min man och familj. Jag har fått prata med en kurator som har gett mig krafter att fortsätta.
Jag är inte samma glada person längre, vilket är okej enligt kuratorn, men jag orkar att leva mitt liv. Jag är glad för det som jag har i livet.
Vi har gått vidare med adoptionen. Vi står i kö hos Barn Framför allt. Vi har gått den obligatoriska föräldrakursen. Vi har varit två helger i Stockholm på Studiefrämjandet på en intensivkurs. Det har varit fantastiskt. Jag har fått grepp på mina känslor kring barn.
Vi ser en framtid med ett adopterat barn. Kursdeltagarna var fantastiska och gruppdynamiken var kanon. Alla kände att de kunde delge sina tankar och funderingar.
Vår kursledare, Christina Bjursjö, var helt underbar. Denna kvinna har gått igenom allt vi har och hon visar att man kan vara lycklig med adopterade barn. Hon sa "Det var inte det första valet, men det bästa".
Nu väntar en hemutredning. Jag ringde komunen idag och vi tilldelas nu en handläggare. Det kommer ta tid, men det har vi gott om. Väntetiden är LÅNG för ett barn.
På fredag träffar vi våra nya kontaktbarn. Vi har fått två flickor, 2 respeltive 7 år, som ska bo hos oss varannan helg. Jag ser fram emot detta och jag hoppas att det kommer gå bra.
Så, summa sumarum, jag mår bra. Trots alla motgångar är jag stark och orkar forsätta att leva ett fantastiskt liv med make, hund och en otroligt stöttande familj.
Jag har mått dåligt, men fått otroligt stöd från min man och familj. Jag har fått prata med en kurator som har gett mig krafter att fortsätta.
Jag är inte samma glada person längre, vilket är okej enligt kuratorn, men jag orkar att leva mitt liv. Jag är glad för det som jag har i livet.
Vi har gått vidare med adoptionen. Vi står i kö hos Barn Framför allt. Vi har gått den obligatoriska föräldrakursen. Vi har varit två helger i Stockholm på Studiefrämjandet på en intensivkurs. Det har varit fantastiskt. Jag har fått grepp på mina känslor kring barn.
Vi ser en framtid med ett adopterat barn. Kursdeltagarna var fantastiska och gruppdynamiken var kanon. Alla kände att de kunde delge sina tankar och funderingar.
Vår kursledare, Christina Bjursjö, var helt underbar. Denna kvinna har gått igenom allt vi har och hon visar att man kan vara lycklig med adopterade barn. Hon sa "Det var inte det första valet, men det bästa".
Nu väntar en hemutredning. Jag ringde komunen idag och vi tilldelas nu en handläggare. Det kommer ta tid, men det har vi gott om. Väntetiden är LÅNG för ett barn.
På fredag träffar vi våra nya kontaktbarn. Vi har fått två flickor, 2 respeltive 7 år, som ska bo hos oss varannan helg. Jag ser fram emot detta och jag hoppas att det kommer gå bra.
Så, summa sumarum, jag mår bra. Trots alla motgångar är jag stark och orkar forsätta att leva ett fantastiskt liv med make, hund och en otroligt stöttande familj.
Livets gång
Skälet för att jag inte har uppdaterat bloggen på länge är precis som tidigare, jag har inte orkat. Sedan missfallet har jag gått och fortfarande går i en dimma. Jag mår dåligt. Jag kan inte komma över att vi förlorade ett barn. Jag hatar när folk säger "De blev så för det var fel på barnet" eller "det går bättre nästa gång". Fattar de inte att vi har förlorat ett barn!?! Jag vill bara lappa till dem och be dem fara och flyga. Har de ingen förståelse!?!
Vår relation är konstigt nog bättre idag, missfallet tvingade oss att växa ihop. Vi pratar mer med varandra om känslor. I helgen tog vi det stora beslutet att gå vidare med adoption. Jag ser detta som någon mycket positivt. Ett litet ljus i mörkret.
Jag pratade med kommunen idag och nu ska vi gå på föräldrakurs i februari och sedan blir det utredning. Jag har också kontaktat adoptionsförmedlingar och nu ska vi ställa oss i kö. Jag ser mycket positivt till detta. Detta tar bort min tanke och pressen från nästa IVF försök.
Så nu blir det både IVF och adoption. Konstigt nog hoppas jag mer på adoptionen. Är jag knäpp som tänker så?
Vi har tagit ett litet upphåll från IVF men nu i januari har jag lovat min man att vi ska göra nästa försök. Vi har betalt för 2 försök till. Mina läkare är positiva då de nu vet att vi kan bli gravida. Jag är rädd för precis det, att bli gravid. Under de föregående IVf försöken har jag varit rädd att misslyckas men nu är jag rädd för att lyckas och sedan förlora ännu ett barn. Jag vill så gärna ha barn, men jag orkar inte gå igenom samma sak en gång till. Jag vet att jag måste gå vidare, men det är så svårt. Rädslan är så stark. Min man har hanterat allt mycket bättre, men elakt sagt, så har han inte gått igenom det jag har. Han står vid sidan och han är inte den som går igenom allt det fysiska.
Vår relation är konstigt nog bättre idag, missfallet tvingade oss att växa ihop. Vi pratar mer med varandra om känslor. I helgen tog vi det stora beslutet att gå vidare med adoption. Jag ser detta som någon mycket positivt. Ett litet ljus i mörkret.
Jag pratade med kommunen idag och nu ska vi gå på föräldrakurs i februari och sedan blir det utredning. Jag har också kontaktat adoptionsförmedlingar och nu ska vi ställa oss i kö. Jag ser mycket positivt till detta. Detta tar bort min tanke och pressen från nästa IVF försök.
Så nu blir det både IVF och adoption. Konstigt nog hoppas jag mer på adoptionen. Är jag knäpp som tänker så?
Då var det över
Jag ber om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen på länge, men faktum är att jag inte har orkat. Mitt liv har varit ett helvete den senaste veckan. Som sagt tidigare var vi hos läkaren den 6/10 och fick veta att vår bebis inte längre levde. Läkaren gav oss en ny tid en vecka senare för att se om kroppen kunde stöta bort bebisen själv.
Så i torsdags var vi åter igenom hos läkaren och vi fick då veta att bebisen fortfarande var kvar. Hjärtat slog inte men min kropp gav fortfarande bebisen näring så den växte fortfarande. Detta betydde att de var tvungna att sätta igång ett missfall med medicin. Vi fick medicinen av läkaren och bestämde att jag skulle ta dem på fredagen när jag var hemma.
Fredags kl. 12 tog jag de första tabletterna. 6 timmar senare låg jag i sängen och kunde inte röra mig. Jag skrek av smärta. Det var fruktansvärt. Jag hade fått smärtstillande men de hjälpte inte alls. Tillslut kände jag att något släppte i magen. jag gick på toa och där kom den ut. Tyvärr såg jag den. Den var liten men det var en människa. Det var jättesvårt att spola ned den, men jag var tvungen.
Vi har nu tagit en paus från IVF. Vi pratade med läkarna om framtida försök. De är jättepositiva och tror att vi kommer lyckas igen. Dock har jag valt att säga nej för ett tag framöver. Jag har lovat min man att vi ska prata om det igen efter jul.
Vi ska tillbaka till läkaren om en vecka för att se att allt är ok med mig och min kropp. Kroppen kommer nog vara bra, men jag, mitt psyke, är inte det.
Vårt liv dog
Vårt liv kom till ett tragiskt stopp idag. Vi var på VUL för att kolla hur många bebisar det var i magen. Läkare satte igång maskinen och där var vår fostersäcken. Läkaren blev tyst och kollade konstigt på skärmen. Min man och jag förstod direkt att något var fel. När läkaren till slut sa att det fanns ingen hjärtslag brast mitt hjärta. Jag grät i floder.
Jag ringde in sjuk till jobbet och åkte hem. Jag kröp ned i sängen och har inte flyttat mig sedan dess. Jag är helt knäckt. Jag orkar ingenting. Vad har jag/vi gjort för att förtjäna detta??? Min kropp har haft alla symptomer på grund av att jag var gravid. Tyvärr hade inte min kropp fattat att fostret var dött.
Men under eftermiddagen kom det igång. Jag har fått stor blödning och ont i kroppen. Vi ska till läkaren nästa torsdag för att se hur allt är.
Jag mår så dåligt och att veta att jag måste vara "normal" imorgon tär på mig extremt. Jag är inte normal, jag är helt slut både psykiskt och fysiskt. Jag tar minut för minut, jag vet inte hur jag ska orka......
Jag ringde in sjuk till jobbet och åkte hem. Jag kröp ned i sängen och har inte flyttat mig sedan dess. Jag är helt knäckt. Jag orkar ingenting. Vad har jag/vi gjort för att förtjäna detta??? Min kropp har haft alla symptomer på grund av att jag var gravid. Tyvärr hade inte min kropp fattat att fostret var dött.
Men under eftermiddagen kom det igång. Jag har fått stor blödning och ont i kroppen. Vi ska till läkaren nästa torsdag för att se hur allt är.
Min man vill göra flera försök, men jag vet inte om jag orkar. Jag är helt slut. Mitt hjärta klarar inte mer. Jag vet inte om jag kan gå igenom det igen. Vi fick ha en liten ängel i magen i 8 veckor och sedan slets den bort ifrån oss.
Jag mår så dåligt och att veta att jag måste vara "normal" imorgon tär på mig extremt. Jag är inte normal, jag är helt slut både psykiskt och fysiskt. Jag tar minut för minut, jag vet inte hur jag ska orka......
Galenskap
Jag har upptäckt att jag är inte rätt person att vara hemma ensam under flera dagar. Min man gick på jobbet i fredags och lämnade mig själv för helgen. Problemet är att jag börjar tänka för mycket när jag är själv. Min hjärna springer iväg och det finns ingen att stoppa den. Jag mår illa och spyr. mina bröst är ömma och jag är trött. Alltså jag är gravid.Trots det vill min hjärna säga konstant att jag inte får behålla barnet då jag fortfarande blöder. Jag har haft blödningar sedan fredagen förra veckan, alltså 10 dagar. Det är små blödningar, men väldigt irriterande. När jag ligger i sängen eller soffan har jag typ inga alls, men om jag rör på mig blir det mer.Jag blir knäpp!! Jag överanalyserar och blir orolig och det finns ingen att stoppa mig. Jag vet att jag är gravid, hela kroppen skriker det, men varför blöder jag hela tiden? Ska det vara så här i 7 månader till???? Ska till läkaren på onsdag och se hur många det finns i min mage. Jag ska också fråga om de kan ta ett test för järnbrist. Jag blöder så kroppen måste ta stryk?????
Nu har det kommit
Jag har mått illa ett par morgonar nu, men jag har inte kräkts....eller det var innan idag. Idag kunde jag inte hålla det inne. Jag sprang till toan och spydde...inget! Jag hade inget i magen, då jag precis hade vaknat. Min man var så snäll och kom med ett glas vatten och pussade mig på huvudet. Vi båda är så lyckliga att detta nu händer.. Vi är till och med överlyckliga för att jag kräks (jag vet, vi är knäppa). Mina blödningar har ännu inte slutat. Det kommer och går. Ibland är det rosa och ganska rikligt och ibland är det inget alls eller bruna klumpar. Läkaren sa att detta var normalt, så det är bara att stå ut. Nu går det undan. I den här veckan växer embryot ungefär en millimeter om dagen från att vara 4 till 5 millimeter långt, i slutet av sjunde graviditetsveckan har min bebis blivit ca 11-13 mm. Hela 100 000 nya nervceller bildas varje minut! Armarna sticker redan fram, man kan se benens utveckling, hjärtat slår, hjärnan börjar dela sig i två hjärnhalvor och ögon och näsa håller på att bildas nu. Embryot kan nu börja utföra flera reflex rörelser såsom att vrida sig och höja samt sänka armen. Jag (CF)Det syns inte, men många gravida kvinnor känner det redan tydligt. Vikten kan ha gått upp eller ner, men det är inget att oroa sig för. Är det något jag är oroad för ska jag försöka fundera på varför jag är orolig för det? Jag ska inte banta, ät ofta och tänk på vad jag äter. Min matsmältning fungerar långsammare nu, vilket kan göra att jag känner mig gasig och obehagligt mätt. Det är väldigt vanligt att gravida kvinnor mår illa på morgonen. Jag ska ha en skorpa eller frukt bredvid sängen när jag vaknar.
