IVF- resan till ett barn

Följ med på resan vi har gjort med IVF som nu har resulterat i ett barn.

Ett karusellår

Jag är medveten om att jag inte har uppdaterat bloggen på nästan ett år. Det är flera olika anledningar för det. Sista gången jag skrev berättade jag att vi hade bestämt oss för att gå vidare med adoptionen och lägga allt som hette IVF bakom oss.

Det jag inte sa då var att vi hade ett FET kvar av dem vi betalade för. Sagt och gjort vi bestämde oss för att göra ett sista försök med FET i augusti. Vi åkte upp till Uppsala och satte in ett ägg. Tyvärr som flera gånger innan lyckades vi inte denna gång heller. Vi hade då gjort 5 IVF försök och 1 FET. Nu räckte det!

Jag orkade verkligen INTE mer. Jag var helt slut! 2 år av konstant hormontillförsel och missfall.Jag ville gå vidare i livet. Sagt och gjort, samma månad gick vår adoptionsansökan igenom hos kommunen. Vi tog beslutet att inte göra fler IVF och satsa på adoptionen. Det var tydligt vår lott i livet, vilket vi vad glada för. Vi skickade in vår ansökan till Barn framför allt och vi var äntligen igång!

Då kom nästa bomb. Vi upptäckte en vattenskada i de hus vi hyrde. Vi fick då veta att den vattenskada var det som hade gjort min man sjuk i nästan över ett år. Bolaget sa att de skulle akutrenovera, men hände det NEJ! Vi fick lite panik och började leta hus. Som tur var hittade vi vårt drömhus. Vi lade ett bud på utgångspriset och vi fick det! Snacka om att vi var chockade.

Vi köpte huset och flyttade in i december. Problemet med det hela var att handpenningen på huset var adoptionspengarna. Så vi fick ringa adoptionsbyrån i oktober och meddela att vi var tvungna att vänta med adoptionen. Det tråkiga var att damen sa: "men det har ju blivit er tur nu i kön" Suck och pust!

Några veckor till gick och vi fick ett samtal. Det var Linnékliniken i Uppsala. De ville prata med oss om IVF behandlingarna. Hade vi några frågor eller tankar. Vi meddelade att vi var klara med IVF och då sa läkaren att "ni har bara haft ren otur...gör ett försök till" Snacka om att sätta tankar i skallen.

Maken och jag fick återigen ta de jobbiga samtalen om hur vi skulle leva vårt liv. Vi hade verken orken, tiden eller pengarna för fler IVF. Vi diskuterade i flera veckor fram och tillbaka hur vi skulle göra. Mina föräldrar fick nys om vadvi pratade om och erbjöd sig betala IVF om vi ville göra ett försök till. Men ville jag det????

Julen närmade sig och ännu ett syskonbarn föddes (makens bror fick barn) och vi kände längtan efter ett eget barn. Så vi tog beslutet att höra ETT försök till. På nyårsafton började jag ta medicinen den 30 januari var det utplockning.

Denna gång blev jag överstimmulerad, trots att det var samma styrka som gångerna innan. Jag blev jätte sjuk och kräktes i mängder. Läkarna sa att om vi blev gravida var det så här min kropp skulle reagera. Min tanke var att visst ja, lyckas.....tror inte det. Den 1 feb satte vi in ett ägg.

De två veckorna gick fort då jag trodde inte vi skulle lyckas. Detta var precis som de andra gångerna. Fredagen den 17 feb var det dags att ta testet. Jag tänkte för mig själv att varför ens ta det. Vi har ju inte lyckats. Tog testet och chockad blev jag när det kom 2 streck. Jag var gravid!

Första tanken var...jaha, då slutar väl detta också i missfall. Jag pratade med maken och vi bestämde för att hålla detta för oss själva. Dagarna gick LÅNGSAMT och jag blev allt mer sjuk av illamående. Den 6 mars skulle vi på ultraljud för att hjärtat slog. Vid det lagret spydde jag konstant. Hos läkaren satt jag med en hundbajspåse (perfekt att spy i). Läkaren startade maskinen och började titta.

Vi var helt tysta. Skulle det bli som den andra gången när inget hjärtslag fanns. Men vi fick se ett hjärtslag. Allt var ok. Jag fick medicin utskriven för illamåendet och jag blev sjukskriven från jobbet.

I 2 veckor frammåt låg jag hemma och spydde konstant. Fick inte behålla något. Tillslut blev jag tvungen att åka in till sjukhuset och bli inlagd. Två dagar av dropp och jag blev en helt ny människa. Jag kunde äta mat igen!

Jag fick vara sjukskriven några veckor till och den 3 april var det dags för inskrivning och däörefter den 12 april var det dags för KUB test. Vi var så nervösa, tänk om något var fel med barnet. Barnmorskan kollade och konstaterade att vår graviditet var av låg risk. Suck och pust så skönt!

I skrivande stund är vi inne i vecka 14 och är äntligen tillbaka på jobbet (andra dagen idag). Jag spyr kanske 2 ggr om dagen nu så jag kan leva med det. Bebis mår bra och lever loppan.

2012 verkar vara året för barn i min krets.

I Juni ska bästa vänninan ha bebis.

Min mans kunsin ska ha barn i augusti.

Min bror ska bli far för första gången den 11 september.

Min andra bästa kompis ska ha barn den 16 oktober.

VI SKA BLI FÖRÄLDRAR DEN 21 OKTOBER!!!!

Med tanke på allt detta, känner vi nu att vi inte behöver vara annonyma. Så därför:

Låt oss presentera oss själva. Vi heter Caroline och Kristian. Vi bor i Svärtinge, utanför Norrköping. Vi är stolta föräldrar till en liten tollare som har funnits i våra liv hela denna jobbiga resa. Vi jobbar som lärare resp. behandlingspedagog. Vi har varit gifta sedan 5 juli 2008. Vi har försökt i 5 år att bli föräldrar och nu äntligen har vi lyckats.

Stort grattis! Vilken resa ni gjort det senaste året. Roligt att se att allt gick bra.

Hej! Jag vart verkligen rörd över din berättelse och vad ni har gott igenom tillsammans. Vi har precis fått remissen skickade till RMC i Linköping och vi hoppas på tid för första besök i augusti. Vi håller även på med en adoptionsutredning men iom att vi har en del sjukdomar samt sjukskrivningar tillbaka i tiden så är vi orolig över detta och har nu fått göra en medicinsk utredning för att se om vi har chansen till adoption över huvud taget. Vi har också haft problem med vårat hus och fått lagt mycket pengar på att renovera och nu är pengarna slut. det jag själv är rädd för under ivfen är hormonstimuleringen samt ägguttaget. . hur mådde du?