Livets gång
Vår relation är konstigt nog bättre idag, missfallet tvingade oss att växa ihop. Vi pratar mer med varandra om känslor. I helgen tog vi det stora beslutet att gå vidare med adoption. Jag ser detta som någon mycket positivt. Ett litet ljus i mörkret.
Jag pratade med kommunen idag och nu ska vi gå på föräldrakurs i februari och sedan blir det utredning. Jag har också kontaktat adoptionsförmedlingar och nu ska vi ställa oss i kö. Jag ser mycket positivt till detta. Detta tar bort min tanke och pressen från nästa IVF försök.
Så nu blir det både IVF och adoption. Konstigt nog hoppas jag mer på adoptionen. Är jag knäpp som tänker så?
Tycker absolut inte att du är knäpp som tänker så, det är inte ens konstigt. Att få missfall är otroligt tufft och jobbigt, jag har själv fått det i v.5 och det kändes som ett personligt misslyckande trots att jag haft lätt att bli med barn både före och efter. Jag har tänkt på dig massor och önskar dig verkligen ett gott nytt år, fullt av glädje. Sänder dig mina varmaste tankar och hoppas att ni får en bra jul.
Det är inte knäppt att hoppas mer på adoptionen! Att adoptera är knappast en "lätt väg" till barn, men man är i alla fall garanterad ett levande - och sannolikt - ett friskt barn. Den vetskapen kan vara en befrielse och speciellt att veta att någonstans i världen finns det, eller kommer det födas, ett litet barn som blir vårt!!!
Att få missfall är ett helvete, men tyvärr tar vissa lätt på det eftersom det är så vanligt... Ni kommer att bli föräldrar på ett eller annat sätt!
Hej, jag är ny på din blogg och har läst några av dina tidigare inlägg. Fy, vad jag känner med dig/er och skickar dig några kramar.
Kram!
